Magnus William-Olsson, trans. Rika Lesser
from The Moment for Pindar is a Small Space in Time
(Aletheia)
A youth—I? No,
could I possibly be young, when I so long to kiss your mouth, which fumbled to give its first kiss
nearly fifty years ago?
You’re joking, aren’t you?
Am I then kissing your youth, which took place long before I was born when all men
had short hair and wanted to get out into the world?
What is age, anyway? The skin’s lost elasticity? A greater closeness to memory? I guide my
hand up over your smooth white thigh, under your dress, and your tongue is as hot
and dry as your sex
– We will make love slowly as very old people do
– We are already old and sloth is a sin of youth
– Kiss me then, timeless beloved
Yes, I’ll kiss you and leave a small rill of saliva on your thigh, just as some other man did
long ago, as you told me, before he went off to some war, or flew here to Paris,
I don’t recall which
Your sex smells of perfume, violet
But when I come in your hand I’m a second Apollo—wild, violent, vengeful
“You think you’re fucking the whole 20th century, don’t you, Sweetie?” you say and laugh
like a girl at a man who is past his prime
(Diafáneia)
See through! Rejoice. I’m
thinking of my father’s face when he’d just awakened and I, maybe I was four then, for as I
remember it he had just recovered from jaundice. Yes, that’s how it was, I think, for
a moment's moment I perceived a face that was wholly totally open. Did I see something inside
inside? That
I don't recall. What can one actually hope for straight through? A kiss? Yes. Vision
seldom yields the truth. Idealism doesn’t come from touch. Scent opportunistically
follows the wind. Do you hear me
on the other side of the wall when I knock? My neighbor, nearly a hundred years old, thinks
hehears someone wailing and moaning at night in my apartment. Sometimes he
rings my doorbell. His
face. How I sleepily blink at the sharp light of the stairwell. Torn from a dream. I
thought it was
the fire alarm. Apollo
in Pindar’s third Pythian Ode is seized by mercy when he sees the woman who betrayed him
surrounded by a burning blaze. The flames open a passageway for him. He
steps through the light, takes his child from her body. What was her name, now, that dying
woman, suddenly childless in the circle of flames? She’s like the poem—isn’t she?—
when now once again, you are about to turn your back on it with your beloved child in your
arms
As if you in its interior, suddenly exposed, like the god only were able to see to your own
(Parousía)
Our time, why
shouldn’t I go backward into the moment with my trembling preferences, my restless
desire, my thought’s uttermost solitude? When I blink
I usually see my mother, sitting on
the sofa with a book, the gaze from her eyes full
of shimmering darkness. Am I filling you up? Maybe you could slap me or kiss
me or stick a finger in one of my orifices or in some other way connect yourself to my body. I
feel rather like the hand of John of Damascus, cut off
by his master the Caliph, restored by the Virgin Mary. Am I not just
so? The third hand. Take it. A church Father, maybe the last. Our
time. At times I wake up far from myself, helplessly calling
out my mother’s name with my mouth full of sand. Compared to our bodies’
incomprehensible density the image, John writes, is a dark
glass. His metaphor makes us all transparent. Holiness illuminates the
body, makes it shimmer. A dense lantern. We should approach images as
we do living bodies, in veneration. They move
behind the dark glass. Chew their sand hesitantly. The image of Paul came to life,
writes John, when his namesake, Father Chrysostom, inwardly read
Paul’s letter. Our
time protects no one from death. Inwardly we shall look at pictures of one another. Open,
eager faces. Searching. Hopeful. Despairing. And our time’s
severed hand that absentmindedly always strokes other cheeks
Reddening the non-existent. The imaginary. Shimmering
(Lengua: María Zambrano)
The word’s dawn is meaning’s night
I walk in springtime. The wild, strange, violent spring. Birdsong. The beginning of
everything, verdure that seems to levitate. Death with a cig in its long holder
Chiastic life
Aristotle’s reason, Parmenides’ vision
In every word beyond day
and night, birth
and death this attestation of the unspeakable. A
pearl that goes from mouth to mouth. I shall bow down over the dead woman’s body there in the
green grass. Her
pale face, her gazeless gaze
My warm moist tongue in her cold, white, dry, delightful nicotine-mouth where
no pearl also is a
pearl
I came in any case, how could I have stayed away?
The scent of lavender and jasmine. The wind—up here in the mountains the wind is always
blowing—comes from the place behind the mountain of Hope where the sun just set
It’s getting dark fast. Like a shadow you emerge from the twilight
I see your body has aged. The shawl over your shoulders gleams pale blue in the light of stars
just lit
I am struggling to be nothing but body. Massive. Solid
You look at me.
I am the childish young man you loved, the middle-aged man you left and now also the one you
look at like a stranger
Your attendants trail their particolored veils in my breast. I look around
helplessly for the children
Then you take hold of my left hand with your right and set your right foot on my left foot
I am not Joachim and you are not Anna, but your rib cage heaves like hers and mine rises like his
Then you turn around, and then I do
Laughing you walk away from me. Your bare feet against the stones. The cicadas. The
darkness. The lavender
I go. I stamp. I scream. I laugh
And your ladies depart my breast waving in their delightfully raw, high-heeled,
satyrically reeling parade
Notes
Aletheia: Gk. “Truth,” even personified.
Diafáneia: Gk. “transparent, diaphanous.” This poem was first published in mirror writing in Lyrikvännen 1 / 2005.
Parousía: Gk. “presence.”
María Zambrano (1904-1991), philosopher and author. Like many Spanish 20th-Century intellectuals, she lived in exile for the greater part of her adult life. After the death of Franco she returned to Spain. Tirelessly productive, she lived to see her work command a wide audience.
from The Moment for Pindar is a Small Space in Time
(Aletheia)
Yngling – jag? Nej
skulle jag vara ung, när jag så åtrår att kyssa din mun som fumligt kysste första gången för nästan
femtio år sedan?
Du skojar, eller hur?
Kysser jag då din ungdom, som ägde rum långt innan jag var född, då alla män var kortklippta och
längtade ut i världen?
Vad är väl ålder? Hudens förlorade elasticitet? En större närhet till minnet? Jag för handen upp
över ditt lena vita lår, under klänningen och din tunga är lika het och torr som ditt kön
– Vi ska älska långsamt som mycket gamla människor
– Vi är redan gamla och långsamheten är en ungdomssynd
– Kyss mig då, min älskade utan ålder
Ja, jag kysser dig och en liten rännil av saliv lämnar jag på ditt lår, just så som en annan man för
länge sedan, har du sagt mig, gjorde innan han gick ut i något krig eller for hit till Paris
Ditt kön luktar av parfym, viol
Men när jag kommer i din hand är jag en annan Apollon—vild, våldsam och hämndlysten
”Du tror visst du knullar själva nittonhundratalet, lilla vän”, säger du och skrattar som en flicka åt
en ohjälpligt för gammal man
(Diafáneia)
Genomskina! Jubel. Jag
tänker på min pappas ansikte när han just vaknat och jag, kanske var jag fyra då, för som jag minns
det hade han just tillfrisknat från gulsoten. Ja, så var det kanske, under
ett ögonblicks ögonblick förnam jag att ansiktet var alldeles alldeles öppet. Såg jag något därinne
därinne? Det
minns jag inte. Vad kan man egentligen hoppas på tvärs igen? En kyss? Ja, synen
ger sällan sanningen. Idealismen föds inte ur beröring. Lukten följer opportunt vindriktningen.
Hör du mig
på andra sidan väggen, då jag knackar? Min granne, som nästan är hundra år, tycker sig höra
hur någon jämrar sig och kvider om nätterna i min lägenhet. Någon gång har han
ringt på min dörr. Hans
ansikte. Hur jag blinkar sömnigt mot trapphusets skrapa sken. Ryckt ur drömmen. Jag
trodde det var
brandvarnaren. Apollon
grips i Pindaros tredje pythiska ode av misskund när han ser bedragerskan omgiven av flammande
eld. Lågorna öppnar för honom en passage. Han
träder genom skenet, tar sitt barn från hennes kropp. Vad hette hon nu den döende kvinnan,
plötsligt barnlös i flammornas cirkel? Hon liknar dikten, eller hur?
när du nu på nytt står i begrepp att vända den ryggen med ditt älskade barn i famnen
Som om du i dess inre, plötsligt blottat, gudalikt bara förmådde se till ditt eget
(Parousía)
Samtiden varför
skulle jag inte gå baklänges in i ögonblicket med mina darriga preferenser, mitt rastlösa begär, min
tankes ytterliga ensamhet? När jag blundar
ser jag vanligen min mamma, sittande i
soffan med boken, blicken ur ögonfyllda
av skimrande mörker. Fyller jag er? Ni kunde kanske slå mig eller kyssa
mig eller sticka ett finger i nåt av mina hål eller på nåt annat vis träda i förbindelse med
min kropp. Jag
känner mig liksom Johannes av Damaskus hand, avhuggen
av hans herre kalifen, helad av jungfru Maria. är jag inte just
sådan? Den tredje handen. Ta den. En kyrkofader, kanske den sista sådan är
samtiden. Det händer att jag vaknar upp långt bort ifrån mig själv, hjälplöst ropande min mammas
namn med munnen full av sand. I förhållande till våra kroppars
obegripliga täthet är bilden, skriver Johannes, ett mörkt
glas. Liknelsen gör oss alla genomskinliga. helighet gör kroppen upplyst, skimrande. Täta lykta. Vi
bör närma oss bilderna liksom de levande kropparna i vördnad. de rör sig
bakom det mörka glaset. Tuggar dröjande sin sand. Bilden av Paulus fick liv, skriver Johannes, då hans namne, fader Chrysostomos, innerligt läste hans brev. Inte skyddar
samtiden mot döden. Innerligt skall vi se på bilderna av varandra. öppna, ivriga ansikten.
Forskande. Hoppfulla. Förtvivlade. Och samtidens
avhuggna hand som stryker förstrött över ständigt andra kinder
Rodnande det obefintliga. Imaginära. Skimrande
(Lengua: María Zambrano)
Ordens gryning är meningens natt
Jag går i våren. Den vilda, underliga, våldsamma våren. Fågelsången. Alltings
begynnande, liksom leviterande grönska. Döden med en cigg i sitt långa munstycke
Kiastiskt liv
Aristoteles förnuft, Parmenides vision
I varje ord bortom dag
och natt, födelse
och död detta vittnesbörd om det osägliga. En
pärla som går från mun till mun. Jag ska böja mig över den döda kroppen där i det
gröna gräset. Det
bleka ansiktet, den blicklösa blicken
Min varma blöta tunga i hennes torra, kalla, vita, ljuva nikotinmun där
ingen pärla också är en
pärla
Jag kom i alla fall, hur skulle jag ha kunna utebli
Det doftar av lavendel och jasmin. Vinden – här bland bergen blåser vinden ständigt – kommer
från det ställe bakom hoppets berg där solen nyss gick ner
Det mörknar hastigt. Som en skugga kommer du ur skymningen
Jag ser att din kropp har blivit äldre. Sjalen över axlarna lyser blekt blå i de nytända
stjärnornas ljus
Jag strävar efter att bli allt igenom kropp. Massiv. Solid
Du ser på mig
Jag är den unga barnsliga man du älskade, den medelålders man du lämnade och nu också denne
som du ser på som på en okänd
Dina tärnor rör sina brokiga slöjor i mitt bröst. Jag ser mig hjälplöst om efter barnen
Så fattar du min vänstra hand med din högra och sätter din högra fot på min vänstra fot
Jag är inte Joachim och du är inte Anna, men din bröstkorg häver sig som hennes och min höjer
sig som hans
Så vänder du dig om, och sedan jag
Skrattande går du ifrån mig. Dina bara fötter mot stenarna. Cikadorna. Mörkret. Lavendeln
Jag går. Jag stampar. Jag skriker. Jag skrattar
Och dina tärnor lämnar vinkande mitt bröst i sin ljuvligt råa, högklackade, satyriskt
vingliga parad.
Magnus William-Olsson (b. 1960) is a poet, essayist, and translator. He has translated a number of modern and contemporary poets, such as Antonio Gamoneda, Melisa Machado, and Alejandra Pizarnik. He has written extensively about poetry, and since the spring of 2016 he has run Kritiklabbet, which investigates the future of criticism. He has also worked with a lot of composers and musicians. His work has been translated into some twenty languages.
Rika Lesser (b. 1953) is a poet and translator of Swedish and German literature. She is the author of four collections of poetry, including Questions of Love: New & Selected Poems. She has translated a number of books, including Guide to the Underworld by Gunnar Ekelöf, A Child Is Not A Knife: Selected Poems of Göran Sonnevi, Sonnevik's Mozart's Third Brain, and What Became Words by Claes Andersson. Her co-translation of The Brazen Plagiarist, a selection of poems by Greek poet Kiki Dimoula, won the Greek National Translation Prize in 2014.