Magnus William-Olsson, trans. Rika Lesser

from The Moment for Pindar is a Small Space in Time


            (Aletheia)


A youth—I? No,
could I possibly be young, when I so long to kiss your mouth, which fumbled to give its first kiss
             nearly fifty years ago?

You’re joking, aren’t you?
Am I then kissing your youth, which took place long before I was born when all men
             had short hair and wanted to get out into the world?

What is age, anyway? The skin’s lost elasticity? A greater closeness to memory? I guide my
           hand up over your smooth white thigh, under your dress, and your tongue is as hot
                        and dry as your sex

– We will make love slowly as very old people do
– We are already old and sloth is a sin of youth
– Kiss me then, timeless beloved

Yes, I’ll kiss you and leave a small rill of saliva on your thigh, just as some other man did
            long ago, as you told me, before he went off to some war, or flew here to Paris,
                         I don’t recall which

Your sex smells of perfume, violet
But when I come in your hand I’m a second Apollo—wild, violent, vengeful

“You think you’re fucking the whole 20th century, don’t you, Sweetie?” you say and laugh
            like a girl at a man who is past his prime

 

            (Diafáneia)


See through! Rejoice. I’m
thinking of my father’s face when he’d just awakened and I, maybe I was four then, for as I
            remember it he had just recovered from jaundice. Yes, that’s how it was, I think, for

a moment's moment I perceived a face that was wholly totally open. Did I see something inside
                        inside? That

I don't recall. What can one actually hope for straight through? A kiss? Yes. Vision
            seldom yields the truth. Idealism doesn’t come from touch. Scent opportunistically
                        follows the wind. Do you hear me

on the other side of the wall when I knock? My neighbor, nearly a hundred years old, thinks
            hehears someone wailing and moaning at night in my apartment. Sometimes he
                        rings my doorbell. His
face. How I sleepily blink at the sharp light of the stairwell. Torn from a dream. I
            thought it was

the fire alarm. Apollo
in Pindar’s third Pythian Ode is seized by mercy when he sees the woman who betrayed him
            surrounded by a burning blaze. The flames open a passageway for him. He

steps through the light, takes his child from her body. What was her name, now, that dying
            woman, suddenly childless in the circle of flames? She’s like the poem—isn’t she?—

when now once again, you are about to turn your back on it with your beloved child in your
            arms

As if you in its interior, suddenly exposed, like the god only were able to see to your own


 

            (Parousía)


Our time, why

shouldn’t I go backward into the moment with my trembling preferences, my restless
            desire, my thought’s uttermost solitude? When I blink

I usually see my mother, sitting on
the sofa with a book, the gaze from her eyes full

of shimmering darkness. Am I filling you up? Maybe you could slap me or kiss
me or stick a finger in one of my orifices or in some other way connect yourself to my body. I
feel rather like the hand of John of Damascus, cut off

by his master the Caliph, restored by the Virgin Mary. Am I not just

so? The third hand. Take it. A church Father, maybe the last. Our

time. At times I wake up far from myself, helplessly calling
            out my mother’s name with my mouth full of sand. Compared to our bodies’

incomprehensible density the image, John writes, is a dark

glass. His metaphor makes us all transparent. Holiness illuminates the
            body, makes it shimmer. A dense lantern. We should approach images as
                        we do living bodies, in veneration. They move

behind the dark glass. Chew their sand hesitantly. The image of Paul came to life,
            writes John, when his namesake, Father Chrysostom, inwardly read
                        Paul’s letter. Our

time protects no one from death. Inwardly we shall look at pictures of one another. Open,
            eager faces. Searching. Hopeful. Despairing. And our time’s

severed hand that absentmindedly always strokes other cheeks

Reddening the non-existent. The imaginary. Shimmering

 

            (Lengua: María Zambrano)

 

The word’s dawn is meaning’s night

I walk in springtime. The wild, strange, violent spring. Birdsong. The beginning of
everything, verdure that seems to levitate. Death with a cig in its long holder

Chiastic life

Aristotle’s reason, Parmenides’ vision

In every word beyond day
and night, birth
and death this attestation of the unspeakable. A

pearl that goes from mouth to mouth. I shall bow down over the dead woman’s body there in the
             green grass. Her
pale face, her gazeless gaze

My warm moist tongue in her cold, white, dry, delightful nicotine-mouth where

no pearl also is a

pearl

 

I came in any case, how could I have stayed away?

The scent of lavender and jasmine. The wind—up here in the mountains the wind is always
            blowing—comes from the place behind the mountain of Hope where the sun just set
It’s getting dark fast. Like a shadow you emerge from the twilight
I see your body has aged. The shawl over your shoulders gleams pale blue in the light of stars
            just lit
I am struggling to be nothing but body. Massive. Solid

You look at me.
I am the childish young man you loved, the middle-aged man you left and now also the one you
            look at like a stranger
Your attendants trail their particolored veils in my breast. I look around
             helplessly for the children

Then you take hold of my left hand with your right and set your right foot on my left foot
I am not Joachim and you are not Anna, but your rib cage heaves like hers and mine rises like his

Then you turn around, and then I do
Laughing you walk away from me. Your bare feet against the stones. The cicadas. The
            darkness. The lavender

I go. I stamp. I scream. I laugh
And your ladies depart my breast waving in their delightfully raw, high-heeled,
            satyrically reeling parade


Notes


Aletheia: Gk. “Truth,” even personified.
Diafáneia: Gk. “transparent, diaphanous.” This poem was first published in mirror writing in Lyrikvännen 1 / 2005.
Parousía: Gk. “presence.”

María Zambrano (1904-1991), philosopher and author. Like many Spanish 20th-Century intellectuals, she lived in exile for the greater part of her adult life. After the death of Franco she returned to Spain. Tirelessly productive, she lived to see her work command a wide audience.


from The Moment for Pindar is a Small Space in Time


            (Aletheia)


Yngling – jag? Nej
skulle jag vara ung, när jag så åtrår att kyssa din mun som fumligt kysste första gången för nästan
             femtio år sedan?

Du skojar, eller hur?
Kysser jag då din ungdom, som ägde rum långt innan jag var född, då alla män var kortklippta och
             längtade ut i världen?

Vad är väl ålder? Hudens förlorade elasticitet? En större närhet till minnet? Jag för handen upp
             över ditt lena vita lår, under klänningen och din tunga är lika het och torr som ditt kön

– Vi ska älska långsamt som mycket gamla människor
– Vi är redan gamla och långsamheten är en ungdomssynd
– Kyss mig då, min älskade utan ålder

Ja, jag kysser dig och en liten rännil av saliv lämnar jag på ditt lår, just så som en annan man för
             länge sedan, har du sagt mig, gjorde innan han gick ut i något krig eller for hit till Paris

Ditt kön luktar av parfym, viol
Men när jag kommer i din hand är jag en annan Apollon—vild, våldsam och hämndlysten

”Du tror visst du knullar själva nittonhundratalet, lilla vän”, säger du och skrattar som en flicka åt
             en ohjälpligt för gammal man

 

            (Diafáneia)


Genomskina! Jubel. Jag
tänker på min pappas ansikte när han just vaknat och jag, kanske var jag fyra då, för som jag minns
                        det hade han just tillfrisknat från gulsoten. Ja, så var det kanske, under

ett ögonblicks ögonblick förnam jag att ansiktet var alldeles alldeles öppet. Såg jag något därinne
                        därinne? Det

minns jag inte. Vad kan man egentligen hoppas på tvärs igen? En kyss? Ja, synen
ger sällan sanningen. Idealismen föds inte ur beröring. Lukten följer opportunt vindriktningen.
                        Hör du mig

på andra sidan väggen, då jag knackar? Min granne, som nästan är hundra år, tycker sig höra
                        hur någon jämrar sig och kvider om nätterna i min lägenhet. Någon gång har han
                                                ringt på min dörr. Hans
ansikte. Hur jag blinkar sömnigt mot trapphusets skrapa sken. Ryckt ur drömmen. Jag
                        trodde det var

brandvarnaren. Apollon
grips i Pindaros tredje pythiska ode av misskund när han ser bedragerskan omgiven av flammande
                        eld. Lågorna öppnar för honom en passage. Han

träder genom skenet, tar sitt barn från hennes kropp. Vad hette hon nu den döende kvinnan,
                        plötsligt barnlös i flammornas cirkel? Hon liknar dikten, eller hur?

när du nu på nytt står i begrepp att vända den ryggen med ditt älskade barn i famnen

Som om du i dess inre, plötsligt blottat, gudalikt bara förmådde se till ditt eget

 

            (Parousía)


Samtiden varför

skulle jag inte gå baklänges in i ögonblicket med mina darriga preferenser, mitt rastlösa begär, min
            tankes ytterliga ensamhet? När jag blundar

ser jag vanligen min mamma, sittande i
soffan med boken, blicken ur ögonfyllda

av skimrande mörker. Fyller jag er? Ni kunde kanske slå mig eller kyssa
mig eller sticka ett finger i nåt av mina hål eller på nåt annat vis träda i förbindelse med
            min kropp. Jag
känner mig liksom Johannes av Damaskus hand, avhuggen

av hans herre kalifen, helad av jungfru Maria. är jag inte just

sådan? Den tredje handen. Ta den. En kyrkofader, kanske den sista sådan är

samtiden. Det händer att jag vaknar upp långt bort ifrån mig själv, hjälplöst ropande min mammas
            namn med munnen full av sand. I förhållande till våra kroppars

obegripliga täthet är bilden, skriver Johannes, ett mörkt

glas. Liknelsen gör oss alla genomskinliga. helighet gör kroppen upplyst, skimrande. Täta lykta. Vi
            bör närma oss bilderna liksom de levande kropparna i vördnad. de rör sig

bakom det mörka glaset. Tuggar dröjande sin sand. Bilden av Paulus fick liv, skriver Johannes, då             hans namne, fader Chrysostomos, innerligt läste hans brev. Inte skyddar

samtiden mot döden. Innerligt skall vi se på bilderna av varandra. öppna, ivriga ansikten.
            Forskande. Hoppfulla. Förtvivlade. Och samtidens

avhuggna hand som stryker förstrött över ständigt andra kinder

Rodnande det obefintliga. Imaginära. Skimrande

 

            (Lengua: María Zambrano)

 

Ordens gryning är meningens natt

Jag går i våren. Den vilda, underliga, våldsamma våren. Fågelsången. Alltings
begynnande, liksom leviterande grönska. Döden med en cigg i sitt långa munstycke

Kiastiskt liv

Aristoteles förnuft, Parmenides vision

I varje ord bortom dag
och natt, födelse
och död detta vittnesbörd om det osägliga. En

pärla som går från mun till mun. Jag ska böja mig över den döda kroppen där i det
            gröna gräset. Det
bleka ansiktet, den blicklösa blicken

Min varma blöta tunga i hennes torra, kalla, vita, ljuva nikotinmun där

ingen pärla också är en

pärla

 

Jag kom i alla fall, hur skulle jag ha kunna utebli

Det doftar av lavendel och jasmin. Vinden – här bland bergen blåser vinden ständigt – kommer
            från det ställe bakom hoppets berg där solen nyss gick ner
Det mörknar hastigt. Som en skugga kommer du ur skymningen
Jag ser att din kropp har blivit äldre. Sjalen över axlarna lyser blekt blå i de nytända
            stjärnornas ljus
Jag strävar efter att bli allt igenom kropp. Massiv. Solid

Du ser på mig
Jag är den unga barnsliga man du älskade, den medelålders man du lämnade och nu också denne
            som du ser på som på en okänd
Dina tärnor rör sina brokiga slöjor i mitt bröst. Jag ser mig hjälplöst om efter barnen

Så fattar du min vänstra hand med din högra och sätter din högra fot på min vänstra fot
Jag är inte Joachim och du är inte Anna, men din bröstkorg häver sig som hennes och min höjer
            sig som hans

Så vänder du dig om, och sedan jag
Skrattande går du ifrån mig. Dina bara fötter mot stenarna. Cikadorna. Mörkret. Lavendeln

Jag går. Jag stampar. Jag skriker. Jag skrattar
Och dina tärnor lämnar vinkande mitt bröst i sin ljuvligt råa, högklackade, satyriskt
            vingliga parad.


 
 

Magnus William-Olsson (b. 1960) is a poet, essayist, and translator. He has translated a number of modern and contemporary poets, such as Antonio Gamoneda, Melisa Machado, and Alejandra Pizarnik. He has written extensively about poetry, and since the spring of 2016 he has run Kritiklabbet, which investigates the future of criticism. He has also worked with a lot of composers and musicians. His work has been translated into some twenty languages.

Rika Lesser (b. 1953) is a poet and translator of Swedish and German literature. She is the author of four collections of poetry, including Questions of Love: New & Selected Poems. She has translated a number of books, including Guide to the Underworld by Gunnar Ekelöf, A Child Is Not A Knife: Selected Poems of Göran Sonnevi, Sonnevik's Mozart's Third Brain, and What Became Words by Claes Andersson. Her co-translation of The Brazen Plagiarist, a selection of poems by Greek poet Kiki Dimoula, won the Greek National Translation Prize in 2014.